Härromdagen kunde jag absolut inte somna och då spinner mina tankar iväg till de mest konstiga funderingar. Fönstret stod lite öppet och utanför hörde jag sus från vinden och ett dovt muller från motorvägen. Där jag låg i mörkret slog tanken mig om hur liten man egentligen är i världen. Här ligger jag i trygghet i en liten lägenhet, på vår stora jord som ligger i ett oändligt? universum. Skrämmande när man burjar tänka så.  Haha Sedan for tankarna iväg ytterliggare och jag fantiserade om att kanske är vi bara celler i någonting annat obeskrivligt stort. Nya celler föds (barn) och gamla celler dör (gamla människor). Alla celler kanske behöver en kompliterande för att fungera ordentligt och jag har hittat Tobias som är min kompliterande cell och tillsammans fungerar vi som en. Vi kanske alla är celler som har en specifik uppgift. Jag tex utbildar mig (kanske är en cell under upplärning) för att klara av ett visst yrke som är att lära upp nya små celler (förskolebarn) till att i slutändan bli färdiglärda utvecklade celler som i sin tur hjälper världen att fungera. Haha sjuka tankar jag vet men jag spann bara vidare på det tills jag tillslut lyckades somna.

Jag vet jag är konstig ibland :P Ingen som haft liknande tankar? haha